Hoppet som resurs i arbetslivet
Jag har en gång i livet känt att jag tappade hoppet. Det var under en period då jag hade stora problem med min magsjukdom och uppsökte alla möjliga undersökningar, utan att hitta någon lösning.
Samtidigt tacklade jag vardagen med små barn.
På senaste tiden har jag förundrats över att man börjat tala om hopp också som resurs i arbetslivet. Jag har tolkat hoppet som något andligt och skulle tidigare inte vågat använda uttrycket i en sekulär kontext. Men jag har fel.
Kanske det osäkra världsläget skapar en längtan efter hopp också på våra arbetsplatser?
Hoppet är en grundkraft som ger oss en riktning och vägar framåt. Hopp är ockå att ta steg mot ett mål som ännu inte syns. Hopp ger mening, glädje, framtidstro, uthållighet och resiliens. Allt sånt som gör att vi mår bra. Man kan mycket väl förstå att det är högaktuellt, eller borde vara det, ute på våra arbetsplatser.
I arbetslivet är hopp känt för att vara kopplat till bla. bättre arbetstillfredsställelse, hur man förbinder sig till arbetsplatsen, prestation, interaktion och kreativitet, berättar Jari Hakanen som är professor på Arbetshälsoinstitutet.
Den gången då jag var sjuk och tappade hoppet, upplevde jag faktiskt att jag fick ett andligt tilltal från den Gud som jag tror på. Jag kände mig sedd och bekräftad, jag var inte ensam om min känsla, jag skulle ha en framtid. Dessutom blev jag uppmuntrad av att min svägerska kom på besök med blommor och färdig mat.
Världen behöver hopp mer än någonsin. Jag tänker mig åtminstone två sätt att sprida det:
1. Kommunikation:
Vi kan sprida glädje, se och bekräfta varandra. Att prata ärligt också om svåra saker ger en bra grund för förtroende och för hoppet.
Det som också brukar ge mig hopp, är att påminnas om tidigare gånger då det gått bra.
2. Handling: